Vad är och hur fungerar pressfrihet?
Pressfrihet är synonymt med tryckfrihet, dvs. att vem som helst har rätt att producera och sprida information, utan att innehållet censureras eller förändras på något sätt.
Vad är pressfrihet?
Rent konkret innebär pressfrihet att landets medier och dess journalister får kritisera vem de vill, inklusive regeringen och riksdagen. De styrande och dess myndigheter har därmed ingen bestämmanderätt gällande vad som får publiceras kontra inte publiceras.
Pressfriheten ses som en grundläggande del i samtliga demokratiska länder. Det spridda materialet får dock inte bryta mot uppsatta lagar, samt andra friheter och rättigheter. Åsikts- och yttrandefrihet är en del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och i EU är tryckfrihet ett obligatoriskt inslag i Europakonventionen.
Pressfriheten i Sverige
Pressfriheten är god i alla nordiska länder, inklusive Sverige. Enligt Globalis pressindex, som presenteras årligen, hamnar Sverige på tredje plats, Finland och Norge beskrivs ha en bättre utformad pressfrihet.
Svenska Dagbladet rapporterar dock om att Sveriges pressfrihet försämrats marginellt. Detta då hot mot journalister har blivit mer vanligt förekommande, samt då landets medier till stor del ägs av ett fåtal aktörer.
Varför är pressfrihet viktigt?
Pressfriheten bidrar till många fördelar, såsom att:
Den absoluta sanningen kommer fram
När mediehus och dess journalister får publicera det de önskar, utan censur, är chansen större att de vågar skriva om obekväma ämnen, som riskerar att göra folk arga.
Det demokratiska systemet bibehålls och förbättras
När pressfriheten är maximal kan journalister kritisera politiker som inte sköter sig, och som en konsekvens av det kan invånare som missaktar politiska partier, eller specifika politiker, rösta bort dem vid nästkommande val.
Marginaliserade grupper får sin röst hörd
LGBT-grupper, etniska minoriteter och/eller socioekonomiskt utsatta kan yttra sina åsikter och göra sig hörda, utan att de styrande får chans att påverka deras budskap.
Pressfriheten i världen
Många svenskar ser säkerligen pressfrihet och yttrandefrihet som given, men så är inte fallet i andra delar av världen. Kina betygsätter (dvs. övervakar) sin befolkning med hjälp av sociala krediter, i Iran kontrolleras informationsflödet av en diktatorliknande president och i Ryssland tecknas godtyckliga lagar som inskränker pressfriheten på många sätt.
Nordkorea kan beskrivas som det mest extrema exemplet. Väl där är pressfriheten minimal. Invånarna får inte ta del av utländsk media, och rapporter om koncentrationsläger för oliktänkande har uppmärksammats vid ett flertal tillfällen.
Självcensur
Självcensuren kan beskrivas som en av pressfrihetens fiender. Samma begrepp innebär att den som skapar och vill sprida information, exempelvis en journalist, anpassar budskapet för att denne inte vill stöta sig med någon.
Censur kan både vara både positiv och negativ. En viss censur kan beskrivas som behövlig. De censurregler som innebär att webbplatser innehållandes barnpornografi blockeras per automatik är i våra ögon positiva, medan självcensur, som kan innebära att obehagliga sanningar aldrig uppdagas, är negativa.
Kan pressfrihet mätas?
Ja, allt kan mätas, men frågan är huruvida de mätningar, som bland annat utförs av Reportrar utan gränser, är tillförlitliga eller inte. I många länder är självcensur vanligt, och i dessa länder kan det vara svårt att veta om pressen verkligen är fri eller inte.
I nationer där total diktatur råder menar ledarna ofta att pressen är helt fri, när journalistkåren i själva verket inte vågar rapportera om känsliga ämnen. En skadlig symbios mellan staten och pressen har då uppstått, och som en konsekvens av det får befolkningen inte ta del av korrekt och sanningsenlig information.